HENRYS FIOLSPEL

Stäng

HENRYS STÄMSPEL
Något som jag redan tidigare funderat över som som nu genom det här arbetet blivit tydligare för mig är att man borde göra skillnad på stämmor och stämspel som begrepp. Stämspel skulle då stå för både spel och det (stämman) som spelas medan en stämma till en låt är en sorts arrangemang. Stämspelet har alltså sina rötter i spelandet medan en stämma som arrangemang har sina rötter i skrivandet. Vattentäta skott kan dock inte finnas däremellan. I den meningen har jag alltså försökt dokumentera Henrys stämspel.

Som bakgrund vill jag framföra några synpunkter på komp- och stämspel kontra uppteckningar och arrangemang i svensk folkmusiktradition. Det finns ett stäm- och kompspel som är framvuxet ur samspel, och ett som skapats på ett notpapper på ett skrivbord. Det förstnämnda är mycket lite dokumenterat men det andra desto mer. Det finns massor av låthäften som belägg för detta. Det vanligaste har varit att upptecknaren ”arrangerat” de upptecknade låtarna för 2 (eller 3) fioler för en publikation. Intresset för att dokumentera stämspel har varit och är fortfarande minimalt, beträffande komp öika med noll.

För stämspelarna och komparna hänger stämmor och komp intimt ihop med själva sättet man spelar, dvs spelstilen. Srkivbordsarrangemang har en tendens att bli korrekta och neutrala (eller konstruerade) i typ. Störande oegentligheter som dissonanser på ”fel” ställen, ”fel” harmonier kan kontrolleras och med blotta ögat vid skrivbordet och filtreras bort. Jagt vet för jag har gjort det själv. I det ögonblick jag satt mig med en penna i handet har jag blivit som förbytt! Av allt detta framgår varför jag anser att det är viktigt att dokumentera stämspelare. Dessutom tillkommer i det här fallet att Henrys stämspel är så fint.

Jag upplever att Henrys stämspel på ett naturligt sätt växt fram ur ett unisonspel tillsammans med Ceylon (de har ju också låtarna från samma källa), där Henry inte alltid har samma uppfattning om melodin och Ceylon. Det är alltså inte frågan om ett pedantiskt och organiserat unisonspel. Utifrån det har Henry med sitt sätt att spela och det han spelar utvecklat ett sätt som komplementera och matcha låtarna och Ceylons spel, som är naturligt, okonventionellt och synnerligen effektivt. Det fascinerar mig! Vad Henry gör är en kombination av unisonspel, kom och stämspel. I ett låt-Sverige idag med mängder av terser och alla möjliga harmoniska raffinemang upplever jag Henrys medvetna naturlighet som ett reningsbad. Naturlighet hör ihop med enkelhet i bemärkelsen organiskt självklar, vilket hör ihop med genialitet. Henry förverkligade musiken i första hand och inte sig själv.

HENRYS SPEL
Jag vill karaktärisera Henrys spel som rytmiskt medryckande, intensivt, sirligt och lyhört och Ceylons som också rytmiskt medryckande men kraftfullt, lite burdust och utåtriktat.

Henrys stråkande är ettrigt intensivt. Han använder mest stråkens övre del. Han säger att pappan sa åt honom att ”spela där uppe, det blir mjukare!” Artikulationen är mycket varierad och växlar från mycket brett till mycket spetsigt. Kraktären växlar från ganska tung till fjäderlätt. Stråken är hela tiden på strängen, dvs att kort artikulation åstadkoms genom att stoppa stråken i stället för att lyfta. En något mjukare artikulation får han genom att dra stråken hastigt i början och något avstannande mot slutet (alltså inte göra tvärstopp). Han tar ofta dubbelton (dvs stråkar på två strängar samtidigt) antingen med en medklingande lös sträng eller som dubblegrepp. I vänster hand förekommer, förutom dubbelgrepp alltså, en del drillar av varierande längd.

Stockholm i januari 1993

OLE HJORTH

Henry i ateljén, foto Håkan Norén

Skriv ut